Hälsingeskogarnas viskningar om häxor, sägner och vårens början 💫

🛣️ Och här står jag nu. Med den där pirriga känslan i kroppen. Och med april framför mig.

Bilen packas, för jag ska återigen styra norrut, upp genom minnenas allé, upp mot vackra Hälsingland. Det är nu flera år sedan senast. Jag känner alltid stolthet av att vara hälsing. Då och då kommer saknaden av mina rötter. Mina landskap. Mina vägar. Jag ska nu bla färdas genom Forsa och Näsviken, upp mot Delsbo, runt Dellensjöarna vidare genom de trakter där så mycket av mitt liv har sina avtryck, och sedan vidare in mot Hudiksvall.

Det kommer bli många olika stopp längs vägen. En blandning av både bekanta "måsten" och helt nya platser och möten. Så det här ser jag verkligen fram emot. Jag känner hur energierna kallar på mig. De vackra genuina hälsingegårdarna. Min egen släktgård. Små byvägar som bär på sin egen historia. Platser som burit mig genom livet, inte bara från min barndom utan också genom berättelser, traditioner och det där tysta arvet som sitter i kroppen långt innan man själv förstår varför vissa platser känns som hemma.

🌿 Det är något särskilt med Hälsingland. Det har det alltid varit.

För mig är det inte bara ett vackert landskap. Det är någonting djupare än så. Någonting som lugnar mig. Skogarna. Sjöarna. Dalarna. Ljuset över vattnet. Dialekterna, hälsingemålen, som går rakt in i hjärtat. Jag skulle kunna lyssna på dem hur länge som helst. Det finns en värme, en jordning, en själ i dem som jag älskar.

Och just i år sker den här resan under påsken. Det är nästan som om allting faller på plats av sig självt. För när påsken kommer, då kommer också häxorna tillbaka i vårt kollektiva minne.

Inte som de en gång beskrevs i domstolar och skräckberättelser, utan som små barn i sjalar och förkläden, med målade kinder och korgar i händerna. Påskkärringarna. De går från dörr till dörr, lämnar teckningar, kanske några målade påskkort, och hoppas på lite godis i gengäld. Vi pyntar påskris med färgglada fjädrar, köper hem ägg, ställer fram vårblommor och skapar färg överallt omkring oss.

Det är vackert. Lekfullt. Varmt. Det är åter igen påsk i Sverige.

🧙‍♀️ Bakgrunden är mycket mörkare.

Bakom allt detta finns en berättelse som är mycket äldre, mycket mörkare och mycket mer fascinerande än många tänker på. För påskkärringarna bär egentligen spår av någonting helt annat. De bär spår av häxorna som sades flyga till Blåkulla.

Blåkulla. Bara ordet väcker något. Något gammalt. Något som både hör sagan till och samtidigt ligger djupt nedgrävt i vår historia. I svensk folktro berättade man att häxorna under skärtorsdagsnatten flög genom luften till Blåkulla, där de samlades för att festa, dansa och möta mörka krafter. Myten kom att spela en central roll i de svenska häxprocesserna, och platsen har ofta kopplats till Blå Jungfrun i Kalmarsund, även om Blåkulla i folktron också fungerade som en mer symbolisk plats mellan världar.

🦋 Vi tittar ännu längre bak i tiden.

Innan häxan blev den där farliga figuren som människor lärde sig att frukta, fanns det andra visa kvinnor i byarna. Kvinnor som var respekterade. Kvinnor som människor sökte upp. Kvinnor som bar på kunskap. De kloka kvinnorna. De som visste vilka örter som kunde lindra värk, läka sår eller ge ro. De som kunde läsa av människor, känna in tecken, tolka drömmar och ibland också sia om sådant som ännu inte hade hänt. Skörd. Resor. Oväder. Sjukdom. Liv. Död.

De fanns inte bara på en plats. De fanns över hela landet. Och de var inte födda till något särskilt öde. De hade lärt sig. Kunskap gick vidare mellan generationer, från människa till människa. Det var erfarenhet. Överblick. Närvaro. Naturkännedom. Livsvisdom.

🪄 I ännu äldre nordisk tradition fanns också völvorna.

Det ordet bär fortfarande något mäktigt i sig. Völvan var en siarekvinna, en bärare av djupare kunskap, en som stod nära både naturen och det osynliga. Den praktik hon förknippades med kallades sejd, och i den fanns både spådom, ritual och kontakt med krafter bortom det vardagliga. Hon var inte ond. Hon var inte grotesk. Hon var bärare av framtidssyn, av minne och av kunskap.

Det säger något viktigt. Att kvinnan med kunskap en gång inte främst var fruktad. Hon var behövd. Men så förändrades någonting.

Och sådana förändringar sker sällan över en natt. Det handlar om lång tid, om samhällen som skiftar, om makt, religion, kontroll, rädsla och misstänksamhet. Det som en gång varit respekterad kunskap började gradvis tolkas som något farligt. Det som människor först sökt sig till började de sedan viska om. Och plötsligt kunde kvinnan som tidigare hjälpt till med läkekonst, örter eller råd inför en svår tid i livet i stället få en stämpel på sig.

Häxa.

Själva ordet har gamla rötter och tros gå tillbaka till germanska språkformer som förknippats med en kvinna på gränsen mellan världar, någon som rör sig mellan det synliga och det osynliga. Det är i sig nästan poetiskt. Men med tiden kom ordet att färgas av något annat. Rädsla. Demonisering. Avstånd.

📜 Och sedan kom häxjakten.

Under det som kallas Det stora oväsendet, mellan 1668 och 1676, spreds häxanklagelserna genom Sverige med förfärande kraft. Barn vittnade om resor till Blåkulla. Rykten växte. Människor pekade ut sina grannar. Omkring 300 människor avrättades under dessa år. Hälsingland drabbades hårt, och i Delsbo rannsakades och dömdes tre kvinnor efter anklagelser om att ha fört barn till Blåkulla.

Att köra genom samma landskap i dag, genom samma vackra bygd, och veta att kvinnor här en gång drogs in i det som började som viskningar och slutade i dödsdomar, är nästan omöjligt att ta in.

Och ändå är det precis det jag kommer göra. Jag kommer att köra genom Delsbo under påsken. Det går inte att inte tänka på det. Inte när man samtidigt ser pyntade påskris, små påskkärringar efter vägen och känner att historien fortfarande ligger som ett tunt lager över marken.

🧌 Men Hälsingland bär inte bara på denna mörka historia. Det bär också på en annan slags mystik.

Den som levt i berättelserna om troll, vättar, älvor, vittror och näcken har det naturligt i sitt liv. För det här är ett landskap där människor länge upplevt naturen som levande. Och i min egen familj var det aldrig bara något man pratade om som om det vore sagor.

🧚‍♀️Min mormor var väldigt öppen.

Hon använde inte ord som andlig eller medial, det är ord jag själv använder i efterhand när jag försöker beskriva henne. Men hon kunde känna saker. Hon kunde veta när något hänt på andra platser. Hon såg sådant andra inte såg. Mamma var egentligen likadan, fast mycket mer rädd för det okända. Men mormor var inte rädd. När hon var i stallet visste hon att hon hade tomtar och vättar runt sig. För henne var det inget märkligt. Det bara var så.

Och så var det med morfar också, fast på ett annat sätt.

Morfar arbetade mycket i skogen. Han bodde förstås på gården med mormor, där min mamma och hennes bror fick växa upp. Och där fanns även hagar, där djuren betade, ett mindre stall och uthus samt en trädgård med fina frukträd och en stor vacker damm, där jag faktiskt lärde mig simma som liten. På gården finns fortfarande än i dag de vackra stugorna, de är tre s.k fäbostugor. När jag själv växte upp bodde vi på somrarna i någon av stugorna. Så platsen var inte bara deras. Den blev också min. Och jag har fortfarande förmånen att få åka dit när längtan tillbaka blir för stor, av den nya ägaren.

🌲Morfar berättade för mig om skogens hemligheter.

En gång berättade han om en morgon i skogen. Det var tidigt. Dimman låg kvar mellan träden. Allting var stilla. Men så hörde han plötsligt ljud. Viskande eller mumlande röster. Ljud av arbete. Som om människor befann sig därinne bland stammarna, fast han inte riktigt kunde se dem. Han stannade. Lyssnade. Tittade åt alla håll. Men ingen syntes, bara skuggor som flyttade runt bland träden i den täta skogen. Och ändå fortsatte ljuden.

Han började känna sig illa till mods, som om han kommit in på fel plats, på någon annans mark, i en stämning som inte var hans. Han valde en annan väg genom skogen, och nästan direkt kändes energin lättare igen.

När han kom hem berättade han om det.

Och min mormor svarade bara lugnt och enkelt: “Ja, men då stod du på vittrornas gård.”

Sedan var det inte mer med det. För så var det. Man behövde inte se allt. Ibland visste man bara.

Det är sådana berättelser som gör att Hälsingland aldrig bara blir ett landskap för mig. Det blir något mer. En plats där naturen och minnena går in i varandra. Där berättelserna inte känns påklistrade, utan som en del av jorden själv.

Där de kloka kvinnorna blev farliga häxor, och vittror och sägner blev mer till sagor.

🧝Vem är då den moderna häxan?

Kanske är det just därför häxtemat känns så intressant att plocka upp just nu i april. För samtidigt som historien är mörk, så är nutiden någonting annat. Nu är det nästan modernt att kalla sig häxa igen.

På alternativa mässor möter man ofta någon monter där ordet häxa finns med. Där finns bla tarot, runor, örter, ritualer, ceremonier, naturmagi, måncykler, symboler och samtal. Och det gör mig nyfiken. Vad är egentligen en modern häxa i dag? Vad erbjuder hon? Vad står hon för? Är det läkekonst, livsstil, andlighet, kvinnokraft, naturkontakt eller allt på en gång?

Jag själv är medium. Inte häxa.

För mig finns det en skillnad där. Mediumskap handlar för mig om kontakten med andevärlden, om förmedling, känsla och budskap. Den moderna häxans väg tycks oftare knyta an till naturens krafter, ritualer och symbolik. Men ibland rör de här världarna vid varandra.

Den moderna häxan finns inte bara i sagorna. Här i ett kort reportage från SVT möter vi Rebecca Tiger från Hölö, som öppet beskriver sig själv som häxa och berättar om sitt arbete med ritualer, naturmagi och andlighet. Klicka på den markerade rubriken nedan "Rebecca identifierar sig som häxa" så kommer du till inslaget.

Källa: SVT, reportage om Rebecca Tiger (2025).

🐞 Våren är ju också årstiden då vi kommer ut.

Det märks tydligt. Människor vill ut. Vill mötas. Vill inspireras. Vill lyssna, prova, känna in, fylla på. Healing passar året runt, absolut. Reiki healing detsto mer. Men under våren finns ofta en extra hunger efter ny energi. Kanske för att naturen själv vaknar, och vi gör det med den. Naturen målas i vackra färger, då blommor och kvistar knoppas och blommar. De flesta av oss njuter av denna prakt som utspelar sig framför oss.

Så efter vintern börjar vi själva plocka fram färg igen. Tulpaner i vaser. Narcisser i krukor. Ljusa dukar. Kuddar, filtar, blomlådor, detaljer. Vi klär oss lite annorlunda. Kanske lite gladare. Lite ljusare. Som om vi vill möta det som händer utanför fönstret också i oss själva.

💚 Lekfulla färger.

Därför tycker jag om tanken på en enkel liten färgövning. Inte som terapi. Inte som något tungt. Bara som en lekfull nyfikenhet.

Skriv några färger på små lappar. Vit, grön, röd, rosa, gul, blå, lila, brun, eller vilka färger du vill. Vik ihop lapparna och lägg dem i en skål eller en påse. Dra en lapp på morgonen. Den färgen får bli din färg för dagen. Försök sedan bära den så mycket du kan, i kläder, smycken, detaljer, scarf, nagellack, hårspänne, vad du vill.

Och på kvällen känner du efter: hur var den här dagen i just den färgen? Händer det något i dig? Blir du piggare, gladare, lugnare, mer inspirerad? Eller märker du ingenting alls? Det spelar ingen roll. Poängen är inte att prestera något, utan att bli lite mer medveten om hur färg och känsla faktiskt kan samspela och ha lite kul under tiden.

❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜 🤎 🖤 🤍

🔥 Och så går april vidare.

Våren slår ut olika i vårt avlånga land. Det kan ligga snö kvar i norr och vara riktigt varmt i söder. Men ändå håller vi fast vid en av våra allra tydligaste vårtraditioner: Valborg.

Sista april. Majbrasa. Valborgskase. Valborgseld. Olika ord, samma handling. Vi tänder eld och sjunger in våren.

Jag har varit med om många valborgsmässoaftnar i hälsingland där man stått i vinterjacka och huttrat medan elden brunnit. Trots varma sköna aprildagar, så upplever jag att just valborgskvällen kan vara så himla vinterkall. Så nog kan det kännas helt rätt att sjunga in våren just då.

Men kanske är det ändå det som är det vackra. Att vi trots vädret gör det. Att vi håller fast vid elden som symbol för övergången. För ljuset. För hoppet. För att något nytt faktiskt är på väg.

Har du kanske andra traditioner i april som du håller fast vid? Eller vad kommer påsken och Valborgsmässoafton med till dig - känslor, minnen, gamla eller nya traditioner, inspiration, avslut? Berätta gärna.

Och kanske är det just där allt detta möts. För ibland behöver vi inte mer än en eld, en tanke och en vilja att låta något nytt få börja.

🔥 Eldceremoni vid Valborg – att släppa och bjuda in

Kanske är det också därför vi dras till elden. Inte bara för värmen. Inte bara för traditionen. Utan för det den får representera någonting inom oss.

Om du vill, kan du låta den här stunden bli något mer än bara en kväll vid en brasa.
En enkel liten ceremoni – helt i din egen takt.

Ta en stund innan eller när du står där vid elden. Tänk efter vad vill du lämna bakom dig? Vad är du klar med nu?

🤎 Kanske en känsla.
🌀 Ett mönster.
🌫️ En oro.

Du kan skriva ner det på en liten lapp om du vill. Och när elden brinner, gå fram och lägg lappen i elden, låt den gå upp i rök, låt det få släppa det som inte längre behöver bäras.

🔥Symboliskt. Stilla. Utan dramatik. Men så konkret - nu går du vidare in i Maj månad men ny energi. För ibland är det kanske just där berättelsen börjar. Inte i det stora. Utan i det lilla som plötsligt känns levande igen.

Eldceremonier är fantastiskt effektiva tycker jag.

🍃 Naturens egna energi

Men sen att bara ta sig ut i naturen, för att se den vakna efter en lång vinter är så himla stärkande upplever jag. Att stanna upp, andas in den friska luften, fylla lungorna med den nya energin och grunda en stund.

Att se naturen som det väsen den faktiskt är, och du blir ett med den.🍃

💫 Åren går, men energiminnen består.

Och någonstans där ute i Hälsinglands djupa skogar viskas fortfarande sägnerna – om troll och vittror, om människor som en gång vandrat här före oss och om häxorna som enligt berättelserna kunde flyga mot Blåkulla och ibland fick betala ett frukstansvärt pris för sin kunskap och sin klokhet.

Stark kunskap har genom historien ofta väckt både respekt och rädsla.

Om allt detta skulle jag kunna skriva en hel bok. Men det har andra redan gjort, så det finns gott om litteratur för den som vill fördjupa sig. Och inte minst den lokala konstnären Bror-Eric i Delsbo, som under drygt fyrtio år bjöd in människor till sin ateljé där han visade upp och sålde sina alster – sina högst personliga tolkningar av Hälsinglands människor, sägner och sagoväsen. Kanske du också har en tavla hemma målad av Bror-Eric?

Men ibland räcker det att stanna upp en stund, lyssna till skogen och naturen för att känna hur berättelserna fortfarande finns kvar i luften.

Motivet målat av konstnären Bror-Eric Bergqvist i Delsbo

För i Hälsingland är sägnerna aldrig riktigt tysta – de väntar bara på någon som vill lyssna.

🌞 Njut av våren, ljuset och april.

👻🌙 Som en liten teaser

Jo, nu kan jag hinta om att jag har något väldigt spännande på gång i början av Maj månad. Jag har bokat Sveriges mest hemsökta hus - Prästgården i Borgvattnet, Jämtland. Där ska jag vara under ett dygn. Prästgården som är från 1876 har så lång historia om olika andliga aktiviteter där, att jag helt enkelt inte kan låta bli att åka dit. Detta vill jag uppleva, och då ska jag även "övernatta" där inne.

Du har kanske också läst eller hört om denna plats, eller har du själv varit där? Då får du gärna dela din upplevelse!

Det kommer bli både en spännande och rolig upplevelse hoppas jag. Så det kommer jag berätta mer om i både Maj och Juni, så håll utkik här!

Prästgården i Borgvatten - Sveriges mest hemsökta hus

💗 Jag önskar dig nu en underbar April

Var du än är och vad du än planerar att göra. Öppna ditt hjärta och dina sinnen. Och dela gärna med dig av vad du håller fast vid och vad öppnar du upp för just nu?

Vad är ditt nästa steg nu under April? Här kommer lite härliga tips att lägga till i kalendern;

• Besöka alternativa mässor

• Kurser som öppnar upp och inspirerar för resten av året

• Avslut och nystart

✨ Vill du finna lite inspriation är du hjärtligt välkommen att kliva in i bland de andliga och personligt utvecklande tjänsterna och kurserna som jag erbjuder dig - Varm vårkram från mig till dig! 🌼

🙏 Lär dig Reiki healing 💜

✨ Alla kan lära sig Reiki - Alla kan ta emot Reiki ✨

✨ Så om du möter en häxa på en mässa i vår, eller en gammal sägen i en by, eller bara en ny färg som plötsligt känns rätt i ditt liv — våga stanna upp och lyssna på vad det väcker i dig. 💞

💛🌿Tack för att just du tog dig tid att läsa mina skriva ord idag.

/ Vänligen Jannica, din guide på Ena Änglarum