Det skrivna ordet – och en Decemberberättelse💫

Idag vill jag lyfta någonting som är både uråldrigt och så fullständigt levande just nu att vi knappt tänker på det. Någonting som burit människor genom århundraden, årstider, sorger, skratt, minnen, drömmar och liv - det skrivna ordet.

Det där lilla, som ibland bara är några tecken eller bokstäver, men som ändå kan förändra en dag, en relation, ett liv.

Och innan jag går in på allt det vill jag börja med en liten saga.
Inte en saga som påstår sig vara sann, men en saga som skulle kunna ha varit så. En saga som får oss att minnas varför vi började skriva överhuvudtaget.

⭐ Sagan om ljuset som skrev i stenen

Det sägs att innan människan började skriva fanns det redan tecken överallt – men de kom inte från oss.

När solen steg om mornarna lämnade den små ljusstråk på stenar och träd, nästan som om den ritade något i förbifarten.
Månen gjorde likadant på nätterna – tunna silvriga linjer över mark och mossa, som ett stilla finger som drog över jorden.

En kväll möttes solen och månen på himlen, och ur deras stillhet föll en strimma av guld och silver. Den sjönk ner vid foten av ett berg där människor ofta passerade. När ljuset rörde vid stenen uppstod ett märke – ett mönster som inte funnits där tidigare. Det glimmade svagt, som om det bar ett eget hjärta av ljus.

En kvinna vågade gå fram.
Hon lade handen på stenen och kände en värme, som ett ord utan ljud:

“Här börjar något. Fortsätt.”

Så hon drog ett eget litet tecken bredvid. Det glödde en sekund – och stannade kvar.

En annan människa gjorde samma sak. Och en till. Och en till.

Så började det: inte som alfabet, inte som regler, utan som ett samtal mellan ljuset och människan.

Sol och måne skrev det första tecknet.
Människan skrev det andra.
Resten kom av sig själv.

Och sagans budskap var enkelt:

Allt vi skriver lämnar spår.
Och varje spår är en väg för någon annan att hitta.

⭐ Nu går vi in i december tillsammans.

När jag tänker på det skrivna ordet så tänker jag ofta på hur det faktiskt följer oss genom livet.
Från små barnklotter, till våra första kärleksbrev, till “förlåt” skrivet på en lapp på köksbordet, till kondoleanser som försöker bära det som nästan inte går att bära.

Vi skriver för att minnas.
Vi skriver för att förstå.
Vi skriver för att leva lite tydligare.

Och i december – då blir orden ofta lite viktigare.
Lite mjukare.
Lite mer laddade.

Vi kämpar på i december för att skapa lugn och ro, någon harmoniskt och fridfullt. Men är oftast så fulla av "måsten" så vi är helt slut när vi kommer till julen. Eller som vissa, helt ensamma utan önskan. Jag tänker att vi är alla människor, vi önskar många gånger samma sak, kanske på olika sätt bara. Och vi tar oss igenom dagarna i december på olika vis, men många gånger ändå så lika. Vi drömmer om gemenskap, lycka, mat, skratt, inre lugn och glädje, en kombination av egen-tid och traditioner. Inte alla, men många.

Men en sak är säker vi går alla igenom december månad - så låt oss tillsammans skriva en "Decemberberättelse"! Med enkla skrivna ord, skapar vi gemenskap. Inga förkunskaper, inga måsten, inga krav, inga långa meningar - bara det skrivna ordet! Så enkelt och naturligt som möjligt. Välkommen till min Facebooksida för all information - jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du och jag och flera andra skriver denna Decemberberättelse tillsammans - oavsett vart, hur, varför - bara för att vi kan! Länk till sidan längre ner, så du i lugn och ro kan läsa klart här först.

⭐ Vi har alltid skrivit – på alla möjliga sätt

Genom tiderna har vi inte bara skrivit de stora berättelserna, utan också allt det där lilla som gör livet levande.

Vi har skrivit:

• rim, verser och korta dikter
• texter för djupare kunskap och lärdom
• minnen som ristats in "jag var här"
• julhälsningar till nära och kära, vart de än är
• små meddelanden
• skrivna ord som blivit sånger, fakta, böcker, musikaler osv.
• böner, psalmer och andra andliga texter
• anteckningar som bara vi själva ska se

Och det finns något så mänskligt i det.
I hur vi leker med språket.
Hur vi rimmar bara för att det är roligt.
Hur vi diktat i alla tider, långt innan vi kallade det “poesi”.

Och visst, vi har våra litterära giganter – Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Shakespeare och hela det där sällskapet – men vi har också nutida röster: Amanda Gorman, Camilla Läckberg, låtskrivare, poeter, bloggare, alla oss som bara sitter hemma vid köksbordet och försöker formulera livet.

Allt det är ordens historia.
Det är inte torrt och historieboks-aktigt.
Det är människor.
Det är vi.

❤️Vilka ord har fångat dig? Är det någon gripande sångrad, kanske en historisk text, eller en dialog på en fantastisk film eller varför inte en rad ur en specifik bok - något som väcker något extra starkt inom dig, kanske ett minne? Fundera vad är det i dessa skrivna ord som väcker känslor inom dig och på vilket sätt har dessa ord lämnat sina spår kvar inom dig?

⭐ När ord bär både glädje och sorg

Vi skriver också när livet gör ont.
Vid förluster.
Vid avsked.
Vid det som inte går att säga rakt ut.

I de stunderna är det ofta en mening, en dikt, eller några enkla ord som landar hos både hjärtan och himlar.
Som om orden blir en bro mellan världar när vi behöver det som mest.

Det skrivna ordet hjälper oss att släppa taget.
Att hålla kvar.
Eller bara att förstå oss själva lite bättre.

❤️Vem har du kvar i hjärtat, minne och själ men ej i jordelivet. Och som du idag skulle vilja skriva några rader till, och vad skulle du skriva då? Fundera en stund och formulera gärna dina tankar på ett papper.

⭐ Och ja… ord kan bli fel också

Det finns en slags modern dramatik i sms-världen.
En felplacerad punkt.
Ett “ok” som låter surare än det är.
En mening som läses med helt fel tonfall.

Plötsligt har en helt vanlig torsdag blivit ett missförstånd.

Men det är också fint på ett sätt.
För det visar bara att vi fortfarande bryr oss om hur orden landar.
Hur de tas emot.
Hur de känns.

❤️Har du skickat ett sms i år som du kanske ångrat eller som du mottagit och sen funderat på hur du ska tolka?

⭐ Julkort – den mest underskattade traditionen

Jag måste säga det - julkort är något av det finaste vi har kvar som tradition och som påminner oss om vikten av det skrivna ordet.

Inte för att de är avancerade, eller dyra, eller perfekt skrivna.
Utan för att någon tagit sig tiden.
Någon har tänkt på dig.
Någon har skrivit ditt namn och några rader med just dig i tankarna.

Det är en så enkel men så varm handling.
Och den hör hemma i december.

❤️Vem får dina julkort i år? Skrivna och skickade, eller bara skrivna i ditt hjärta?

⭐ Julotta – och den gömda berättelsen bakom

December är den månad om året som fyller flest traditioner. Och just nu i december är det fortfarande många som, enligt gammal tradition, går upp i mörkret för att fira julotta. I Sverige har julottan firats sedan åtminstone medeltiden – den tidiga morgongudstjänsten på juldagen som hålls i gryningen, ofta redan vid fyratiden förr i tiden, och som enligt tradition skulle vara slut när dagen grydde.

Man kan nästan se det framför sig: häst och släde genom vintermörkret, bjällror som klingar, ljus i varje fönster längs vägen mot kyrkan, andedräkt som ryker i kylan när folk kliver in i den kalla kyrkan för att sjunga om julnatt och nytt ljus.

Julottan är i grunden en väldigt svensk tradition, men den har följt med svenska emigranter ut i världen. Därför firas julotta fortfarande i församlingar med svenska rötter, till exempel i USA, där man samlas i gryningen på juldagen för en gudstjänst på svenska eller med svenska inslag.

Men bredvid kyrkans officiella tradition har det också funnits en annan berättelse. En gammal sägen som skrivits ner och viskats vidare i nordisk folktro, låt mig ta dig med på de dödas julotta...

⭐ När kyrkan fylls av de döda – Det dödas julotta

I gamla sägner berättas det att den allra första julottan tillhör de döda.
Innan någon levande hunnit vakna, klä på sig och vandra mot kyrkan i mörkret, sägs det att portarna redan har öppnats – för dem som gått före.

Enligt folkliga uppteckningar samlas de döda i kyrkan under julnatten för att fira sin egen julotta. På juldagsmorgonen fick man, sas det, sopa bänkarna för att få bort jord och kyrkogårdsmull som blivit kvar efter nattens stilla gudstjänst.

Man berättade att om någon levande ändå gick dit för tidigt, i fel stund, kunde kyrkan redan vara fullsatt. Bänkraderna upptagna av stilla gestalter, bleka ansikten, gamla grannar och släktingar som lämnat jordelivet för länge sedan. Prästen vid altaret – ibland bara en skugga – läste ur en bok som ingen kunde se orden i.

Den som råkade kliva in där, i de dödas julotta, fick inte stanna länge. En kylig vind kunde svepa genom kyrkan, eller en gammal, död släkting kunde vända sig om med en blick som sa:

“Det är inte din tur än. Gå hem.”

Men under den här sägnen finns också något mjukt.
Tanken att de döda fortfarande har sin plats i våra rum. Att de fortfarande får gå till kyrkan, tända sina egna inre ljus, lyssna till psalmerna och känna doften av gran och stearin – fast på sitt sätt, i en annan tid än vår.

När vi skriver om dem vi saknar, när vi tänder ljus och viskar deras namn, blir vi lite som den där personen som råkar öppna kyrkporten för tidigt. Vi kliver in i ett mellanrum där tid och rum blandas. Vi kanske inte ser dem, men vi känner dem - som en värme över axeln, ett minne som plötsligt blir knivskarpt, en doft, en sång, en mening som fastnar.

Kanske är det skrivna ordet vår egen lilla julotta för de döda.
Varje gång du skriver deras namn, en minnesbild, en tacksamhet – får de ta plats vid din sida en stund. Inte för att skrämmas, utan för att påminna dig om att kärlek inte dör, den bara byter form.

⭐ Nyår och det vi skriver till oss själva

December rymmer också den där märkliga övergången mellan år.
Vi går in i nyår, och plötsligt vill väldigt många av oss skriva ner saker igen:

Mål.
Önskningar.
Löften.
Intentioner.

Ibland jätteambitiösa.
Ibland bara ett ord: “Mod.” “Balans.” “Tillit.” “Rörelse.”

Det spelar ingen roll hur stort eller litet det är.
Det fina är att vi stannar upp en stund och frågar oss själva:

“Vad vill jag ta med mig in i nästa år?”
“Vad behöver jag släppa?”
“Vad hoppas jag innerst inne på?”

Nyårstexter är ofta de mest ärliga vi skriver.
Inte för andra – utan för oss själva.

❤️Vilka ord skriver du ner som nyårslöften till dig själv i år?

💚 Ett hjärtligt tack – från mig, till dig

Jag vill verkligen från djupet av mitt hjärta tacka dig som läser, följer, kommenterar, går mina kurser, skickar meddelanden eller bara finns med i tystnaden på andra sidan skärmen.

Det betyder mer än du kan ana.

Jag känner en ödmjuk tacksamhet inför året som gått.
Alla möten, ord, berättelser och stunder som korsat min väg.
Och varmt tack för att du låter mig dela mitt skrivna ord med dig.

💫 Decemberberättelsen 2025 – var med och skriv!

Jag bjuder här med in Dig att vara med och skapa Ena Änglarums Decemberberättelse 2025.

På min Facebook-sida har jag lagt upp ett inlägg där du kan skriva en enda mening eller två.
Det behöver inte vara märkvärdigt.
Det behöver inte vara juligt.
Det behöver inte vara klokt.

Det kan vara:

“Jag hoppas på snö, för jag vill göra en snöängel i år."
“Jag längtar hem till någon jag inte längre kan ringa.”
“Ännu mer övertid på jobbet, men nästa år är jag förhoppningsvis ledig.”

Eller vad som helst som är du!

Jag samlar alla meningar och väver ihop dem den 1:a januari 2026.
Det blir något helt unikt.
Och det är så fint att få avsluta året tillsammans på det sättet.

Klicka på länken här så kommer du dit och kan skriva dina valda ord - hur många gånger du vill under december!

💜 Mina avslutande ord

Det skrivna ordet följer oss genom livet på ett sätt som är både enkelt och stort på samma gång.
Ord lämnar spår.
Ord binder oss samman.
Ord får oss att känna, skratta, gråta, minnas, våga och drömma.

Så låt oss avsluta året med just det:
Ord som får vara våra.
Ord som landar där de landar.
Ord som öppnar dörrar – både inåt och framåt.

🙏Tack för att just du finns, du är unik och din väg är unik - skapa den som du vill, börja med det skrivna ordet (en affirmation). Tack för att våra vägar mötts i år och för hoppningsvis även näsa år!

Så jag önskar dig ett riktigt gott slut på detta år och ett fantastiskt 2026!🎉

💖 Vid pennan denna sista månad 2025,
Jannica – din vän på Ena Änglarum

www.enaanglarum.se