En resa genom hemsökta platser och andlig närvaro🕯️🍂

Vi kallar dem ibland för hemsökta platser, men kanske är det snarare så att det är världen som minns.
Att marken, väggarna och vinden bär på rester av det som en gång hände – känslor, tankar, avtryck av liv.

Ibland känner man det direkt. En rysning längs ryggraden, en plötslig sorg eller ett tryck över bröstet när man kliver in i ett rum. Andra gånger kommer det smygande – som en kall fläkt, en skugga i ögonvrån, eller känslan av att inte vara ensam fast man vet att man är det.

Vad betyder egentligen “hemsökt”?

Innan vi går vidare behöver vi reda ut själva ordet. För vad betyder egentligen hemsökt?
Alla har sin egen uppfattning, men det som ofta förenar är känslan – något som väcker obehag, oro eller rentav rädsla. Det är inte alltid något man ser, utan snarare något man känner.

Enligt Wikipedia beskrivs ett hemsökt hus som en plats där spökerier påstås förekomma, ofta efter något dramatiskt som hänt där. Men i verkligheten kan begreppet vara mycket bredare. En hemsökt plats kan vara både inne och ute – ett hus, en väg, ett berg eller en äng. Det handlar inte om platsens utseende, utan om den energi som upplevs där.

Men här är det viktigt att skilja på hemsökt och andlig aktivitet. Det är inte samma sak.
En plats med andlig aktivitet kan vara fylld av närvaro, budskap och kärleksfull energi från andra sidan – ofta från våra nära och kära som vill visa att de finns med oss. Sådana upplevelser är sällan skrämmande, även om de kan vara överraskande.

En hemsökt plats, däremot, bär ofta på en känsla av tyngd, kyla eller oro. Det är inte alltid medvetna andar som visar sig, utan energier som ligger kvar efter något som hänt långt tidigare. Kanske har platsen varit en gammal offerplats, en begravningsplats eller en gård där svåra känslor en gång satt sina spår.

Man kan känna det i kroppen – en rysning, en oförklarlig oro, eller en kyla som inte kommer från vädret.

Att se föremål röra sig eller höra ljud behöver inte betyda att en plats är hemsökt. Sådana fenomen kan lika gärna vara en form av andlig kontakt – en själ som vill få vår uppmärksamhet för att förmedla något. Skillnaden ligger i känslan.

En kärleksfull andekontakt känns varm och närvarande.
En hemsökt plats känns tung, orolig och ibland skrämmande – utan att man nödvändigtvis ser något alls.

Och bara för att vi går genom en mörk skog, passerar en kyrkogård eller befinner oss i ett gammalt hus betyder det inte att det är hemsökt. Mörkret i sig väcker våra sinnen och gör oss mer vaksamma – det betyder inte att något farligt finns där.

Det är därför viktigt att kunna skilja mellan andlig aktivitet och hemsökta platser. När vi gör det blir det lättare att förstå vad vi egentligen upplever – om det är ett energiminne från förr, en närvaro från andra sidan, eller bara vår egen känslighet som svarar på platsens energi.

När människor upplever aktivitet i sina hem

Många kontaktar mig för att de upplever obehag eller oförklarliga saker i sina hem.
Det kan vara ljud, rörelser, skuggor eller en känsla av att inte vara ensam.
Ofta tror man då direkt att det handlar om ett “hemsökt hus” – men så är det sällan.

Det som sker är oftast en andlig aktivitet, där någon från andra sidan försöker nå fram för att förmedla ett budskap. Ibland vill de bara visa att de finns där, ibland vill de hjälpa eller trösta. Det kan kännas ovant och till och med skrämmande, särskilt om man inte är van vid energier.

Andra gånger handlar det om platsbundna energier, alltså energiminnen som ligger kvar från tidigare tider. Det kan vara rester av händelser, känslor eller människor som en gång levt där. De är inte “onda”, men de kan påverka atmosfären i ett rum så att det känns tungt eller oroligt.

Sådana platser går att rena. Jag gör ofta energireningsarbete i människors hem, där jag hjälper till att lösa upp gamla energier och bjuda in ljus och balans igen.
Det handlar inte om att “driva bort” något, utan om att återställa harmoni – ungefär som att öppna fönstret i ett instängt rum.

Men så uppstår den naturliga frågan:

Om du kan rena en plats som känns tung eller har andlig aktivitet – varför kan du då inte rena en plats som är hemsökt?

Varför en hemsökt plats inte alltid vill släppa taget

Det är en naturlig fråga. Om jag kan rena ett hem där energin känns tung, varför kan jag då inte alltid rena en plats som upplevs som hemsökt?

Jag önskar att svaret vore enkelt, men det är det inte. Skillnaden ligger i djupet och ursprunget av energin.

En plats med andlig aktivitet bär ofta på nuvarande rörelse – själar eller energier som söker kontakt, eller som bara vill bli sedda. De svarar på ljus, kärlek och närvaro. De kan lugnas, frigöras och hitta hem.

Men en plats som verkligen är hemsökt har ofta något annat i grunden. Där kan energin vara djupt inbäddad i själva marken, i väggarna, i stenarna – kanske sedan flera hundra år. Den är inte alltid medveten, utan som ett eko som fortsätter att spela upp samma vibration, gång på gång, som exempelvis en gammal offerplats. Som med tiden blivit bortglömt och raserad och flera hundra år senare vanligtvis byggd på i nutid.

Vissa av dessa energier existerar inte riktigt “här”, utan i lager som överlappar vår verklighet. De kan ligga djupt under marken eller sväva som tunna slöjor över platsen.
De är inte alltid redo att släppa taget – och ibland är det inte meningen att vi ska förändra dem, bara förstå dem.

För att rena en sådan plats skulle det krävas mycket energi, och det är inte alltid möjligt att veta hur djupt fenomenet sträcker sig. En del platser bär på sitt eget minne som en del av jorden själv.
Då kan det mest kärleksfulla vi kan göra vara att erkänna och lämna i fred.

En plats som inte ville släppa taget i de djupa Hälsingeskogarna

Det var en vacker sommardag för flera år sedan. Vi bilade runt i Hälsingland, där ifrån både jag och min man har våra rötter, så vi åkte lite som i minnenas allé nu när vi inte längre har kvar några släktningar där uppe. Vi besökte flera platser som har varit viktiga under våra liv. Och vi njöt av den vackra sommaren och alla platser vi kom till. Landskapet var som taget ur en tavla – böljande skogar, stilla sjöar och gamla gårdar som bar på historier långt bortom våra egna.

Min svärson, som också är mycket öppen och andligt intresserad, var med i bilen. Vi skulle åka till en gammal gård djupt inne i de vackra hälsingeskogarna – en plats som stått övergiven i decennier. Mannen som en gång bott där hade levt ensam, och en olycka hade gjort att boningshuset brunnit ner. Han själv omkom i branden. Detta visste vi genom numera avlidna släktningar till min man som en gång berättat om platsen som alltid varit lite "olycklig".

Solen sken och luften var varm och stilla när vi stannade bilen vid den gamla grusvägen strax bortom den gamla gården. Eftersom det stora boningshuset brunnit ner, kunde vi knappt se var huset stått. Kvar nu fanns bara ett stort förfallet uthus, där gräset nu vuxit sig högt kring de slitna väggarna. Allt kändes vackert och fridfullt. Jag och min svärson klev ur bilen och gick försiktigt genom det höga gräset fram till uthuset. Dörren stod lätt på glänt. Vi tittade på varandra, och jag minns att jag kände både nyfikenhet och vördnad.

Dörren gled lätt upp när jag rörde vid den. Inne var luften tung, stillastående. Golvplankorna knarrade under våra steg. Till höger låg något som liknade en gammal verkstad – rostiga verktyg, oljeburkar och redskap, orörda i alla år. Det var som om tiden hade stannat precis den dagen branden inträffade. Här fanns även en gammal kalender daterad till 3 september 1960.

I ett annat rum intill stod en gammal dockvagn. I den låg en dammig docka med blekt ansikte och slitet hår. Det såg nästan ut som en bild från en annan tid, och vi undrade båda vad den gjorde där. Det fanns även en toalett, men ett utedass fast inomhus där till och med toalettpappret hängde kvar. Tiden hade stannat. Hade ingen varit in här efter den olyckliga branden i boningshuset?

Vi såg en trappa som ledde uppåt. Stegen knarrade när vi gick försiktigt upp, osäkra på om träet skulle hålla. Där uppe var det nästan tomt, vi kom upp till ett stort rum och några stängda dörrar. Jag öppnade den närmaste och klev in i vad som tydligt använts som ett sovrum, vilket förvånade mig.

På väggarna satt urklipp av fotbollsspelare – klassiska små bilder från 1970-talet som många unga klistrade upp på väggarna. Allt var dammigt, men känslan var klar: här hade bott en pojke, någon som älskat fotboll och drömt stora drömmar. Men mannen som bott på gården, hade inga barn. Så vem hade bott här?

Jag tog fram mobilen för att filma och fotografera, men då hände något.

Det började knacka i väggarna. Först svagt, nästan som ett svar på mina andetag. Sedan snabbare, kraftigare. Ljudet fyllde rummet. En iskall känsla for genom kroppen – inte panik, men en tydlig upplevelse av att jag inte skulle vara där. Jag gick ut ur rummet, slutade filma medan knackningarna ökade.

Jag ropade på min svärson.
– Alex, var är du, är det du som knackar?
– Nej, jag står här inne, svarade han från ett annat rum i huset.

Han befann sig i rummet längre bort. Där hängde en ensam tavla kvar på väggen med orden: “Se mig, Herre, se mig”. Luften var så tung att vi båda kände den som ett tryck över bröstet.

Vi såg på varandra. Inga ord behövdes. Knackningarna var så tydliga. Men svåra att lokalisera, de kom från olika delar av huset nu. Vi gick snabbt ner för trappan, slängde upp den stora ytterdörren och klev ut i det starka solskenet och stängde snabbt dörren bakom oss.

Utanför var världen oförändrad – tystnaden var påtaglig, inga fåglar som kvittrande bara vinden som rörde sig mjukt i gräset. Allt var helt stilla och lugnt, varmt och vackert. Det kändes som att ha lämnat en annan värld, en värld som inte ville bli störd.

Vi stod tysta en stund innan någon av oss sa något.
– Vad upplevde vi precis? Ska vi gå in igen och se om det händer igen? frågade jag.
– Nej, svarade han. Det där var inte för oss.

Och jag kände det också, trots så många frågor som nu kom till mig. Vad i hela friden hade vi just upplevt?
Vi stod tysta och tittade mot huset en kort stund för att se och lyssna om vi kunde upptäcka något som kunde ge oss några svar. Men nej. Det var som två olika världar, den där inne och den här ute. Vi gick snabbt tillbaka till bilen igen.

Den platsen ville inte bli renad, inte just då.
Den ville bara bli lämnad i fred.

Men hade det varit min plats, en plats där jag fått tillåtelse att arbeta och där energin kallat på mig, så hade jag kanske tagit mig an den.
Men den här platsen var inte min, och jag hade inte fått något uppdrag. Därför gjorde jag det enda rätta – jag respekterade.
För ibland är det just så: den mest kärleksfulla handlingen är att låta en plats vara.

Här delar jag med mig av den korta film som jag hann spela in i det lilla rummet. Så höj volymen så hör du hur knackningarna börjar och sedan ökar. Sen finns tyvärr inte resten av händelsen inspelad. Men det här lilla finns i alla fall.

När platsen själv blir osalig

När man talar om hemsökta platser tänker många på gamla slott eller spökhus, men för mig handlar det inte om byggnaden – det handlar om marken och energin runt om.

En plats kan bära på energi från långt före våra egna steg. Det kan vara en gammal offerplats, en plats för sorg eller våld, där känslor och lidande har satt sig djupt i jorden.

Jag tror att det är där den verkliga “hemsökelsen” bor. Inte i mötet med en själ som söker kontakt, utan i själva ekot av det som en gång hände – i den obalans som aldrig riktigt fått vila.

I Sverige finns många exempel.
Borgvattnets prästgård i Jämtland nämns ofta, och det är kanske en av få byggnader där energin verkligen känns tung. Många har berättat om oförklarliga ljud och rörelser, men bakom det ligger också sorg och ensamhet – en plats där mycket skett under lång tid.

Och ibland behöver det inte finnas någon dokumenterad historia alls. Jag har själv kört genom skogsområden i Sverige där energin plötsligt förändrats – där man känner, utan att veta varför, att man inte skulle vilja bo eller ens stanna.

Kanske har något hänt där långt tillbaka i tiden. Kanske är det bara naturens eget minne som gör sig påmint.

Ibland byggs nya platser ovanpå gamla. Ett exempel är ett äldreboende som nyligen togs upp i ett tv-program, där många skrämmande saker utspelat sig inför många vittnet. Numera är det äldreboendet övergivet, och de boende har flyttat till ett nytt boende på en annan plats. Det skulle snart visa sig att det fanns mycket bevarad historia om just den platsen där äldreboendet stod.

Det skulle senare visa sig att det gamla äldreboendet som var hemsökt, att det står på en gammal offerplats.
Då blandas gammal smärta med ny energi – människor som lever sina sista dagar, själar som lämnar, minnen som väcks. Så inte så konstigt kanske att det blev som det blev där och då.
För mig blir det tydligt: när för många lager av obearbetad energi samlas på samma plats, blir atmosfären osalig. Då upplever människor det som hemsökt.

Det är skillnad på en plats där ljus försöker tala – och en plats där mörker aldrig riktigt fått tystna.

Andlig aktivitet eller hemsökt

Gränsen mellan en andlig plats och en hemsökt plats kan vara hårfin, men känslan avslöjar skillnaden.
Man kan säga att andlig aktivitet vill nå oss, medan en hemsökt plats vill hållas ifrån oss.
Den förstnämnda söker kontakt, den andra bär på ekon som inte vill stillna.

Och eftersom vi alla är olika kan samma upplevelse kännas helt annorlunda beroende på vem vi är.
Det som för en person känns som ett vänligt tecken kan för någon annan väcka rädsla.
Därför blir också definitionen “hemsökt” i grunden personlig.
Det handlar om hur just du känner, och vilken energi du uppfattar.

När mörkret möter ljuset

Ibland händer det att man hamnar på en plats där luften känns tung, där något inte vill stillna.
Kanske är det en plats som bär på gamla minnen, kanske något som aldrig riktigt fått ro.

I sådana stunder kan du alltid börja med ljuset.
Om du känner obehag på en plats, tänd ett ljus – eller tänk dig att du gör det i ditt inre.
Visualisera hur ljuset sprider sig genom rummet, genom marken, ut i luften.
Du behöver inte säga något särskilt, bara tänk: Må frid och ljus råda här.

Andas, stå stilla, känn efter.
Det är ofta allt som behövs för att energin ska börja mjukna.

Om platsen känns svår eller om det fortsätter kännas tungt, kan du alltid söka hjälp.
Jag hjälper människor att rena och balansera energier i hem och på platser, när de upplever att något inte står rätt till.
Du är varmt välkommen att kontakta mig via e-post om du vill ha vägledning och hjälp med att rena och balansera energier på plats som är viktig för dig, kanske i ditt hem.

Allhelgona, Halloween och minnet av det förflutna

Här i Sverige bär vi en vacker tradition under hösten: Allhelgonahelgen.
Det är en stillsam tid då vi tänder ljus för våra nära och kära som lämnat jordelivet.
En tid för stillhet, tacksamhet och minnen.

Samtidigt har vi under de senaste årtiondena också börjat fira Halloween – en mer lekfull högtid där masker och skratt blandas med symboler för döden. Men oavsett tradition bär båda samma kärna: kontakten med det bortom. Minnet av dem som gått före.

Kanske är det så att vi människor, oavsett tro och kultur, alltid söker balansen mellan liv och död, ljus och mörker. Att vi känner av skarven mellan världarna just vid den här tiden på året.

Så kanske är det inte skräcken vi egentligen hedrar, utan mötet mellan världarna.
Ljuset som söker mörkret, och mörkret som längtar efter frid.

Tack för att du läste min ord. Vad är dina tankar om ämnet hemsökt? Har du någon upplevelse av en hemsökt plats? Dela mer än gärna med dig här.

✨🍁 Respekt och ljus till oss alla som vandrar här, själsligt och fysiskt.🕯️🙏

Skrivet från hjärtat, av Jannica, ditt vägledande medium på Ena Änglarum www.enaanglarum.se E-post: enaanglarum@gmail.com