När en själ minns – min resa till Maya­riket🌺🌿

Under många år har jag, som spiritualist och andligt sökande människa, känt en stark och tydlig kallelse till Mexiko. Inte till en semesterort i sig – utan till maya­kulturens hjärta. Till ceremonierna. Till visdomen. Till minnet som låg lagrat bortom orden.

Och när jag väl stod där, framför shamanen i nattens mörker förstod jag varför - den här ceremonin skulle förändra mig.

Maya – inte en plats, utan en värld

Vi måste ta det från början. Mayafolket i Mexiko är inte ett litet lokalt urfolk, som jag själv en gång trodde.
Det var en av mänsklighetens mest avancerade civilisationer.

Maya­riket sträckte sig över ett enormt område – dagens södra Mexiko, Guatemala, Belize, delar av Honduras och El Salvador. Ytan motsvarar ungefär halva Europa. Bara Mexiko är över 4 gånger så stort som Sverige i yta. Det är svårt att ta in – men viktigt att förstå.

Maya­kulturen levde och utvecklades under över 3 000 år, från omkring 2000 f.Kr. fram till spanjorernas ankomst på 1500-talet. Det här var ingen kort epok. Det var generation efter generation av kunskap, ritual, astronomi, matematik och andlig förståelse.

Än idag finns maya-folk och civilisationer kvar i främst södra Mexiko och i Guatemala, så kulturen lever kvar men i betydligt mindre skala. Men intresset för kulturen är högst intressant för fler och fler runt om i världen, kanske just för att vi har möjlighet att resa mer och har tillgång till dess historia online. Många reser just till dessa antika maya-områden för meditation, yoga, rekreation och själslig utveckling genom ritualer och heliga ceremonier. Så det är mycket troligt att denna kultur med sin tro och kosmiska energi kommer hitta nya vägar runt om i världen.

När man vet detta, förändras allt.

Vad trodde maya­folket på?

För maya var världen helig i alla sina lager.

De såg människan som en del av ett större kosmiskt system där:

🌎 jorden var levande
🌿🔥💧🌬️ de fyra elementen bar medvetande
🌀 tiden var cyklisk, inte linjär
🌟 själen hade en fortsättning bortom detta liv

Livet på jorden var för maya­folket bara en del av själens resa. Döden var inte ett slut, utan en övergång till andra världar – där själens mognad, balans och lärdomar fortsatte.

Denna förståelse genomsyrade hela livet: hur man byggde sina städer, hur man räknade tid, hur man tog emot ett nyfött barn och välkomnade själen in i kroppen, hur man tog farväl av de döda – och hur man renade både kropp och själ.

Maya­folket levde också efter egna kalendersystem, där tid inte sågs som linjär utan cyklisk och levande. Det fanns kalendrar som styrde vardagslivet – när man skulle så, skörda, gifta sig eller resa – men också en djupt andlig kalender som handlade om själens rytm, livets syfte och människans inre väg.

Nu vill jag stanna upp vid just denna:
den heliga andliga mayakalendern, Tzolk’in.

Låt mig berätta hur den är uppbyggd – och hur den än idag används i vissa delar av världen för att förstå själens natur, livets riktning och människans unika energi.

Tzolk’in – den heliga kalendern som följer själen

Den andliga kalender som maya­folket använde – och som fortfarande används i vissa mayasamhällen än idag – kallas Tzolk’in.
Detta är inte en kalender för vardagliga sysslor, utan en själskalender.

Tzolk’in består av 260 dagar, uppbyggda av:

🔢 13 heliga tal, mellan 1 till 13
🗿 20 dagssymboler

Dessa kombineras och skapar 260 unika energidagar, där varje dag bär sin egen vibration, sitt eget budskap och sin egen uppgift. När cykeln är slut börjar den om – inte som en upprepning, utan som ett nytt varv på själens spiral.

För maya var detta inte symbolik.
Det var levd verklighet.

Tzolk’in användes inte som ett fysiskt snurrhjul. De heliga talen och dagssymbolerna räknades parallellt, dag för dag, och möttes i tiden – inte i ett objekt. Moderna illustrationer används för att hjälpa oss förstå systemet, men för maya var detta levd kunskap, buren i minne, ritual och tradition.

En kalender som berättar vem du är

I Tzolk’in föds varje människa in i en specifik kombination av tal och dagssymbol.
Detta blir själens namn – ett namn som beskriver:

🧬 din grundenergi - själens DNA
🛤️ ditt livstema - livsväg och riktning
🌀 dina styrkor och utmaningar - balans, prövningar och resurser
🕊️ hur du är tänkt att bidra till helheten - tjänande, bidrag, del i helheten

Barn fick detta namn kort efter födseln, ofta genom en ceremoni, och det bars med djup respekt. Det var inte ett smeknamn – det var en karta över själen - själens DNA.

Samtidigt hade man också ett vardagligt namn, ofta givet efter fadern, modern eller en fysisk egenskap. Det kunde vara något som ”Långa foten”, ”Snabba handen” eller ett namn kopplat till släkt och jordiskt liv.

På så sätt levde människan i två världar samtidigt:

🌍 det jordiska livet

🌟 och själens större berättelse

Tid som levande intelligens

I Tzolk’in är tid inte något som “går”.
Tid är något som talar.

Varje dag har sin energi, och genom att leva i samklang med den kunde man:

🕯️välja rätt tid för ceremonier
🌘 förstå varför vissa perioder var mer utmanande
🍃 se när vila, handling eller reflektion var mest gynnsam

Detta skapade ett liv där människan inte kämpade mot tiden, utan rörde sig med den.

Och kanske är det just därför denna kalender fortfarande lever kvar.
Inte som historia – utan som vägledning.

Några kvällar senare, djupt inne i djungeln, skulle denna urgamla visdom visa sig vara allt annat än historia. Min förståelse av kropp, sinne och själ skulle fördjupas på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig.

Tulum – där stenarna minns

Mitt första möte med maya­rikets fysiska spår blev Tulum. Maya-ruinerna i Tulum är ett av landets mest kända landmärken. Det är en antik mayastad som ligger dramatiskt placerad uppe på en klippa ut mot Karibiska havet. Området innanför murarna var främst till för den religiösa och politiska eliten samt för andliga och ceremoniella ändamål.

Att stå där, där ruinerna vilar högt på klipporna ovanför det Karibiska havet, var som att stå mitt i en övergång.
Bakom mig – djungeln.
Framför mig – det turkosblå havet.
Under mina fötter – helig mark.

Trots att många turister rörde sig över det stora området fanns där en påtaglig stillhet. En närvaro.
Det var som om platsen bar på en energi som fortfarande ville tala, fortfarande ville lämna sina spår till eftervärlden. Inte som ett museum – utan som ett vilande hjärta fyllt av kunskap, hopp och en djup tro på människan och kosmos.

Vindarna som svepte in från havet kändes nästan som viskningar. Berättelser om en civilisation som upplevt både storhet och svåra prövningar. Maya­rikets epok fick ett abrupt slut genom invasion och kolonisation, men andan gav aldrig upp. Deras intelligens levde på många plan – intellektuellt, andligt och praktiskt.

Innanför dessa murar levde matematiker, astrologer, arkitekter, medicinkunniga, handelsmän och lärda människor. Ett samhälle där kunskap, natur och andlighet inte var åtskilda – utan sammanflätade.

Det levande arvet – mötet med dagens maya

Vi avslutade dagen på denna historiska, andliga och arkeologiska plats med en upplevelse som också berörde mig djupt - mötet med dagens maya.

I ett mindre samhälle fick vi ta del av hur traditioner lever vidare än idag. Tortillabröd bakades för hand, på samma sätt som i generationer före. Elden sprakade stillsamt, doften spred sig i luften och tiden kändes plötsligt långsammare. Närvarande. Och ja – det var himmelskt gott.

Sedan följde ett bad i en cenote – en upplevelse som gick långt bortom det fysiska.

Cenoter är naturliga, sjunkhål som uppstått av sig själva, fyllda med kristallklart sötvatten. Dessa kalkstensgrottor under marken betraktas som heliga av maya­folket. De sågs som portar till undervärlden, till det som ligger bortom det synliga. Att stiga ner i en cenote är inte bara att bada. Det är att gå in i jorden.

🌿 Att rena kroppen.
🔥 Att låta det fysiska och emotionella släppa det som inte längre tjänar.
💧 Att skapa utrymme för själen att återgå till sin naturliga balans – och välkomna det nya.

Cenoter har i årtusenden varit en del av maya­folkets reningsritualer – och används än idag. Så medan det svala, klara källvattnet omslöt kroppen, kände jag tydligt hur något inom mig började röra på sig. Som om en process sattes i gång, stilla men bestämt.

Tacksam, glad och djupt berörd av dagens möten och intryck återvände jag till hotellet den kvällen.
Och jag somnade med en känsla av att något hade öppnats – även om jag ännu inte visste vad.

Kvällen då ceremonin började och mitt liv gick till klarhet

Några dagar senare hämtades vi vid hotellet, jag och min man sent på kvällen. Denna gång valde min man att följa med, vilket inte brukar vara vanligt när jag gör mina andliga och inre resor. Men just idag var vi båda överens om att han skulle följa med, kanske för att det var sent och mörkt och i ett land som för oss var okänt. Men bortsett från det, blev det en upplevelse som skulle förändra även han för alltid.

Vi körde bort från ljusen, bort från vägarna – in i djungeln.

Ceremonin började en bra bit in i naturen, en plats i djungeln där fortfarande maya-folk lever. Vi anlände i mörkret, endast upplyst av månens silvervita sken och de vackra flammande facklorna som ledde oss fram på stigen ner till en magisk och andlig öppning. Där såg jag det vackert och mystiska altaret. Där fanns även en vacker eld som sprakade, det var lavastenar som brann.

Vi var en liten grupp som samlats, ca åtta personer i gruppen – från olika länder. Alla med samma längtan och nyfikenhet. Vi samlades i ring framför det väl dekorerade altaret. Vi fick alla ett rött band att sätta runt huvudet, en symbol av vår närvaro. Och sen anslöt en maya-shaman – en ceremoniell vägledare vars uppgift är att hålla balansen mellan människa, natur och andevärld. Detta är inget yrke. Det är ett kall, ofta buren genom släktled.

Mystiken tätnade. Många brinnande ljus fladdrade runt oss, flertal dofter av renande örter och magiska rökelser fyllde den redan så mystiska och heliga luften där vi stod tysta och förväntansfulla i en ring framför shamanen och hans altare.

De fyra elementen – ceremonins hjärta

Inför ceremonin fick vi ta del av dess intention. Shamanen beskrev den genom de fyra elementen – på engelska, enkelt och kraftfullt:

🌍 Earth my body – att grunda kroppen, förankra sig i jorden

💧 Water my blood – att rena blodet, flödet och känslorna

🌬️ Air my breath – att öppna andningen, syresätta livskraften

🔥 Fire my spirit – att väcka anden, elden och själens gnista

Detta var inte symbolik.
Det var en förberedelse.

För när själen har känt igen sitt ursprung,
då är det kroppen som måste hinna ikapp.

Han påbörjade sedan ritualen med en egen kort ceremoni där shamanen bad de högre krafterna att närvara, att vägleda honom i denna reningsceremoni. Han övergick snabbt till att be för oss som stod i ringen framför och predikade högt på sitt mayaspråk. Så vackert. Ordagrant var det obegripligt för mig så klart men det var som varje ord sjöng till mig och vibrerade inom mig.

Han gick sedan fram till var och en av oss. Framför mig stannade han, svepande med sin riska av heliga blad och växter så som bla salvia och mynta samt rökelse runt hela min kropp, välsignade mig och bad mig släppa taget för att ta emot det nya.

Rökelsen spreds som en dimma. Ljuden, orden, rytmen… det var som att stå i ett uråldrigt tempel utan väggar. Vi fick nu varsin liten bit av helig och välsignad kåda (Copal) att hålla i vänster hand för att sen placera den knutna handen vid vårt hjärta. Vi skulle nu tyst inom oss välja något som vi inte längre önskade bära i våra liv - så som ex smärtor, inre känslor, tankar eller minnen och gamla invanda mönster - ja valet var högst personligt och behövde inte uttalas för någon annan.

Copal-kåda är väldigt vanligt förekommande inom Mayakulturen, just vid ceremonier som den här. Den blir nämligen till brinnande rökelse vid hög värme, så det vi alla nu valde individuellt att önska oss av med, skulle nu helt enkelt få gå upp i rök. Underbart!

Elden, intentionen och det vi släppte

Shamanen lyfte upp en snäcka från altaret, den var stor och den var väldigt vacker. Han satte snäckan vid sin mun och blåste kraftigt i den. Ljudet som kom ur den var "uråldrig" och fyllde natten.

Vid eldstaden med lavastenar som fladdrade i mörkret och sprakade så vackert fick vi sen i ceremoni gå fram till elden, en i taget och kasta vår bit av Copal-kådan som vi höll vid vårt hjärta rakt in i elden. Symboliskt, in i elden, tog vi bort något från våra liv som inte tjänade oss längre. Inte som ord – utan som handling. Så mäktigt och det var faktiskt väldigt skönt.

Temazcal – att återvända till livmodern

Sedan var det dags för svetthyddan - vi kröp in i Temazcalen.

En låg, rund byggnad som liknar en igloo byggd i sten som symboliserar livmodern. Där inne var det kolsvart. Inte ens handen framför ansiktet syntes. Vi satte oss efter väggarna. Endast andetag. Hjärtan. Röster. De heta lavastenarna från eldstaden utanför skottades nu in i temazcalens mitt. Vardera sten välsignades på sin väg in i temazcalen genom ett vackert nynnande mantra. Och när alla de heta stenarna var på plats satte sig shamanen själv precis innanför ingången och sedan stängdes den.

Shamanen började nu hälla skopor med vatten över stenarna så riktigt varm ånga fyllde rummet. Salvia och andra örter lades ovanpå lavastenarna och dofter och rökelse blandades i det i det redan kolsvarta, heta rummet.

För varje gång shamanen hällde vatten och örter på de glödande lavastenarna steg värmen – till slut upp mot 70 grader. Hela tiden sjöng vi vackra mantran tillsammans. Upprepade heliga ord. Det var som en kyrka, fast i jorden. Rösterna från alla som sjöng och upprepade shamanens heliga ord höjdes för varje minut. Allt kändes så naturligt, men ändå så märkligt - upplevde jag verkligen allt? Jag var tvungen att fumlande leta efter min mans arm, jag visste att han i det kolsvarta lilla rummet satt bredvid mig och jag hörde till och med hans röst bland alla andras. Jo jag fann hans arm, även den helt blöt av svett. Tiden var inte närvarande. Kroppen svettades mer och mer, det var nästan svårt att få luft till slut. Rösterna var höga, svetten kolossal.

Till slut skrek kropparna. Nu skulle vi skrika rakt ut framför oss (för ingen såg ju någon annan) ett urkraftens vrål. Det var faktiskt befriande skönt att vråla rakt ut. Att ropa och sjunga inne i temazcalen symboliserar en återfödelse. Ett sätt att hälsa livet på nytt. Och ja, det var en befriande känsla, en mäktig stund som är mycket svår att beskriva i ord. Samtidigt som miljön och hela upplevelsen var bortom det vanliga.

40–45 minuter senare kröp vi ut i natten igen – svettiga, lätt skakiga, men absolut levande. Jag kände att jag var lätt fnissig som ett litet barn, för att inte börja fnissa fick jag låta bli att titta på min man. Han såg helt salig ut. Han säger då till mig, "jag är ung igen och så glad, mina ben är så lätta. Jannica, jag har inte längre ont i mina knän och ben." Han fortsätter prata men jag hör inte mer för det är dags att åter vända blicken till shamanen igen.

Ljummet vatten sköljs över oss. En ytterliga välsignelse till livet. En kram av shamanen. Och han ber mig gå mot cenoten.

Det sista steget – ner i undervärlden, upp i balans

Efter den här ceremonin gick vi ner i cenoten som låg strax bortanför temazcalen. Vi följde åter igen de brinnande facklorna på led nedför stigen i tystnad. Alla var i sin egna bubbla och upplevelse just nu.

Att se cenoten nattetid, i mörkret var ljuvligt vackert. Och badet som följde var som ren kärlek som sköljde över mig, rent, stilla, heligt och vackert. Hade endast en lycklig känsla i hela kroppen, en befrielse när jag sakta simmade runt i den vackra cenoten.

Det här var nu det sista reningssteget i denna ritual av Maya-ceremoni.

Att låta vattnet ta det sista av det gamla. När kroppen och själen åter kände balansen – då gick vi upp igen.

Att veta att i denna cenote har troligtvis tusentals andra före mig tagit sina simtag för rening och balansering, i generationer före mig - så mäktigt insikt.

Ceremonin avslutades med en gemensam middag, så fantastiskt gott. Skratt. Stillhet. Tacksamhet.

Maya­kalendern – och själens DNA

Detta var inte en upplevelse bland andra. Detta var inte något jag ”lärde mig”. Detta var ett igenkännande.

Under vistelsen fick vi ta emot våra själars namn enligt den andliga mayakalendern. Shamanen utgick från våra födelsedatum – det år och den dag då vi föddes in i detta liv – och genom Tzolk’in räknade han fram den kombination av tal och dagssymbol som enligt maya beskriver själens ursprungliga kod.

Detta är inte ett namn som beskriver vem man blivit.
Det är ett namn som visar vem själen är.

För maya handlar detta inte om intressen, personlighet eller yrkesval. Det handlar om själens väsen – det jag kom att förstå som själens DNA. En kod som inte förändras, oavsett vilket kön vi föds med, vilken kultur vi lever i eller vilken tidsepok vi befinner oss i. Själens DNA följer med genom alla liv. Det är utifrån den vi bygger våra liv – gång på gång.

Detta gäller oss alla.

När shamanen uttalade mitt själsnamn på sitt mayaspråk förstod jag inte orden. Språket var främmande men vackert. Men han log mjukt, märkte min tvekan och bad mig på engelska att läsa tolkningen själv.

”Lyssna medan du läser”, sa han.
”Inte med huvudet – utan inåt.”

Mitt själsnamn är 13 Hund.

Talet 13 är i mayakalendern inte ett slut – utan fullbordandets och övergångens tal. Tretton är den som rör sig mellan världar. Den som avslutar och leder vidare. Den som bär människor genom övergångar.

Och som 13 Hund är det viktigt att förstå att Hund i mayakalendern inte handlar om djuret i bokstavlig mening – om att älska eller ogilla hundar. Det handlar om egenskaperna, arketyperna. Hunden är beskyddaren. Den trofasta följeslagaren. Den som vakar, guidar och stannar kvar när andra går vidare.

Som 13 Hund beskrevs min själ som en bro mellan världar – mellan det synliga och det osynliga, mellan det som maya kallar underjorden, mellanvärlden och den övre världen. En själ med uppgift att arbeta medicinskt och läkande, med både kropp och själ. En vägvisare för folket. En medicinkvinna.

Det var inte poetiskt överdrivet.
Det var sakligt. Stillsamt. Exakt.

Där och då förstod jag något avgörande - mitt liv här är inte något jag skapat från grunden.
Det är inte nya intressen jag utvecklat längs vägen.

Detta är mitt själs DNA.
Och det är detta jag alltid burit med mig – i varje liv, oavsett tid och plats.

Det pirrade i hela kroppen, som att kroppen skrek ut ett stort WOW som fortsatte vibrera i hela mig och själen ropade högt av glädje "äntligen förstår hon!" Jag rös till och rördes till tårar. Nu förstod jag varför jag skulle komma till Mexiko, varför jag behövde förstå hur allt hänger ihop. Jag är i grund och själ "13 Hund".

Allt annat i min kropp är arv från mina föräldrar, som i samklang med mitt nuvarande livs olika faser, miljöer, förutsättningar och delar skapat den jag är idag. Mitt sätt att leva, prioritera, uppleva, förhålla mig och faktiskt även begränsa mig. Om jag förstått mitt själs dna så skulle jag troligtvis lyssnat inåt oftare och tidigare i livet.

Men jag har ju inte vetat om mitt själs DNA förrän här och nu - tack från djupet av mitt hjärta! Allt klarnade för mig. Jag lever och jobbar i detta liv precis som jag tydligen alltid gjort även i mina tidigare liv, med medicinskt vårdande, healing, andlighet och vägledning för både levande och våra förfäder. Detta är helt otroligt, men för mig så naturligt, en lättnad infinner sig men tänk att jag behövde bli 60 år innan detta blev tydligt för mig. Tack till maya-folket för att ni förtydligar det som varit oklart för vissa (bl.a mig).

Min man fick också sitt själsnamn genom den andliga mayakalendern. Och när han läste sin tolkning uppstod samma stilla häpnad. Hans själs DNA beskrev exakt den själ han är i detta liv.

Hans uppgift handlar om rörelse, vägar och logistik – om att skapa flöde och se till att människor och resurser tar sig fram. I mayakalenderns symbolik liknas denna själ vid gepardens energi: den fokuserade rörelsen som gör att helheten fungerar.

Det var nästan komiskt hur väl det stämde. Hela hans yrkesliv har handlat om transporter, planering och ansvar. Han skrattade och sa:
”Så det här är alltså inte första gången jag gör det här.”
Och så tillade han:
”Då vet jag vad jag gör i nästa liv också.”

Runt oss satt människor från olika delar av världen. Och samma sak hände, om och om igen. Tystnad. Förundran. Skratt. Tårar. Vi såg på varandra med nya ögon.

Vem var vi egentligen när vi kom dit?
Hur kunde vi inte ha vetat att våra själsliga koder redan lett oss till just denna plats, vid just denna tidpunkt?

Vi hade alla vår anledning till att vara där.

De olika världarna – när vi dör och återvänder enligt maya­folket

För maya­folket var livet inte begränsat till det vi ser och upplever här och nu. Tillvaron var större, djupare och uppdelad i olika världar och skikt, där själen rör sig beroende på mognad, balans och vad som ännu behöver fullbordas.

Döden sågs därför inte som ett slut, utan som en övergång – en fortsättning på själens resa.

I maya­kulturen talade man om tre världar: den undre världen, mellanvärlden och den övre världen. Den övre världen består i sin tur av två skikt. Själens rörelse mellan dessa världar är inte linjär, utan cyklisk – precis som tiden i mayakalendern.

Den här bilden får representera Mellanvärlden, där vi alla lever våra jordeliv. Under den är Undre världen, där själens renas från kroppen. Och den Övre världen, som består av två skikt. det lägre är det vi skulle kalla andevärlden, där vi har kontakt med våra förfäder. Och det övre skiktet är kosmos med ren energi och själens rena ljus. Här är vi inte kontaktbara. Här finns ingen personlighet kopplad till själen längre.

Undre världen – en plats för rening och återställande

Den undre världen kallades Xibalba, ett namn som ofta har missförståtts och förknippats med något mörkt eller straffande. För maya var detta varken ett helvete eller en plats för bestraffning. Xibalba var i stället en processvärld.

Här lämnar själen det som inte längre tillhör den: sådant som kroppen, personligheten och livet samlat på sig. Rädslor, obalanser, trauman och ofullbordade erfarenheter löses upp så att själen kan återgå till sitt klara, balanserade tillstånd. I daglig bruk i maya-samhällena idag, så är det vattenkällan cenoten som representerar den undre världen och används i reningsceremonierna, precis ett sådant renande själsbad som jag deltagit i.

Den undre världen kan därför ses som ett tillstånd där själen renas och förbereds inför nästa steg i sin resa. När själen befinner sig här är den inte kontaktbar med fortsatt levande. Detta är ett inre arbete som sker bortom relationer och kommunikation.

Mellanvärlden – de levandes värld och en tillfällig övergång

Mellanvärlden är i första hand de levandes värld – den plats där vi lever våra liv som människor, med kropp, relationer och vardag.

Efter döden kan själen tillfälligt vistas i mellanvärlden innan den går vidare. Under denna korta övergång bär själen fortfarande sin personliga identitet, och banden till människor, platser och minnen kan kännas starka. Då kan vi levande, uppleva att våra nära och kära eller deras energier snarare är närvarande.

Mellanvärlden är dock ingen plats för långvarig vistelse och inte den nivå där egentlig andekontakt sker. Den fungerar som en passage – inte som ett tillstånd där själen stannar.

Övre världen – själens fortsatta resa

Den övre världen består av två skikt, och det är här den större delen av själens fortsatta resa äger rum.

Det första skiktet är den nivå där själen fortfarande är kontaktbar. Här har själen integrerat sina erfarenheter men behåller sin identitet. Det är från denna nivå som verklig andekontakt sker – genom vägledning, igenkänning, budskap och ibland genom drömmar. Drömmen är då inte platsen där själen befinner sig, utan kanalen genom vilken den levande tar emot kontakten.

Detta är den enda nivå där kontakt med förfäder och andevärlden kan ske enligt maya­folkets förståelse.

När själen känner sig färdig här går den vidare till det andra, högre skiktet av den övre världen. Här löses den personliga identiteten upp och själen återvänder till sitt större ursprung, till det kollektiva medvetandet och kosmos. Från denna nivå finns ingen kontaktbarhet.

Här kan själen vila – eller välja att återvända till mellanvärlden och vidare till ett nytt liv.

Själens cykliska rörelse

Själens resa mellan världarna är cyklisk, inte rak. Den rör sig i takt med mognad, balans och behov av erfarenhet. Vissa själar bär dessutom uppgiften att röra sig mellan världarna – att vaka, guida och hjälpa andra genom övergångar, som exempelvis 13 Hund - jag.

Så då vet jag mer om det som varit i mina tidigare liv och varför jag känner att jag varit med så många gånger förr och kommer då troligtvis även göra flera livsresor mellan världarna framöver också. Känns ärofyllt, så det är med stor respekt jag nickar mot maya-folket och visar att jag förstår. Men inom får jag en svag känsla av oro, och en fråga kommer till mig, "när får jag vila" (hör jag mig själv säga inom mig)? Men antar att allt blir precis som det är tänkt.

I denna förståelse blir livet, döden och återfödelsen delar av samma helhet. Ingenting går förlorat. Ingenting sker av misstag. Allt ingår i själens större resa. Visst är det vackert och ger en så fin, och för mig en klarhet av själens resa och fysiska process.

Kroppen är ett skal som vi lånar när vi är i mellanvärlden, när vi lever här. Själen, den rena energin och ljuset är det vi egentliga är, så kravlöst och fridfullt. Det vi under vår tid i mellanvärlden påverkas av, så som beslut vi tar och förutsättningar som ges och tas - formas oss till den vi blir i livet. Men själens DNA är alltid den samma, vacker, ren och unik.

Vi var två nya kroppar och fria själar på planet hem

Som sagt, min man följer sällan med på sådana här resor. Men visst, vi har ju också haft både lata och ljuvliga dagar med sol och bad under vår semester i vackra Mexiko. Men på planet hem lutade han sig tillbaka och sa:
”Du, det här – ceremonin, mötet, allt vi varit med om – det var det starkaste på hela resan. Jag förstår det inte helt. Men det är ändå så tydligt.”

Jag kände samma sak. Vilka intryck, vilka avtryck. Vilken fantastisk inre och yttre resa, så härligt att få dela den tillsammans.

Jag tittade ut genom flygplanets fönster och for i väg i tankarna, tänkte då på alla människor som känner sig vilsna, felplacerade eller otillfredsställda i sina liv. Kanske handlar det ibland inte om att något är fel i den miljö vi lever – utan om att vi inte känner till vårt själsliga DNA, eller saknar möjlighet att leva i samklang med det där vi befinner oss.

Så mitt slutord till er alla - följ din intuition - själar talar och vill leda dig rätt. Ditt själsliga DNA vill att du lever ditt liv, använder dina förmågor och inre styrkor. Du har gjort det förr, det är ingenting nytt. Ha tillit.

Själv känner jag bara en djup tacksamhet för mina nya insikter och upplevelser. 🌿💗🙏

🌀💚 Har du upplevt något du vill dela som rör själens koder, ceremonier eller annat som du känner skulle stärka och glädja oss andra kring livet, traditioner, ritualer, osv så gör gärna det! Eller bara din syn och känsla på det du just läst här idag! ✨🌿

Allt gott till dig, och varmt tack för att du tog dig tid att ta del av min resa. 🌺

// Jannica, dina andliga vägledare på Ena Änglarum