Jag kommer med sanningen, sa andekontakten i Borgvattnets Prästgård

Mitt dygn i Borgvattnet: Sanningen från andra sidan

Kvällen började i den gamla salen på nedervåningen i Borgvattnets prästgård. Utanför låg skogen mörk och stilla omkring oss.

Vi lade två fingrar vardera lätt på pekaren på Ouija-boardet och förklarade att vi var där av respekt och hänsyn – för att lyssna och försöka förstå platsens historia.

Vi välkomnade de kontakter som ville visa något, berätta något eller göra sin närvaro känd.

Efter bara en kort stund började pekaren röra sig.

Först kom ordet:
“Odla.”

Direkt efter kände jag att jag fick en andekontakt och jag hörde inom mig ett namn:
“Hans Ivar…”

Jag frågade försiktigt:
“Heter du Hans Ivar?”

Svaret som kom gjorde mig först förvirrad:
“Farfar. Far. Son.”

Där och då tolkade jag det som att han försökte beskriva generationer av människor som bott och odlat där på platsen eller i dess närhet. Inte förrän senare på kvällen förstod jag vad han egentligen försökte säga:
"Hans Ivarsson."

Pekaren fortsatte röra sig över brädet.

“Odlat.”
“Bonde.”

Jag frågade:
“Har du varit bonde här? Har du odlat här?”

Svaret kom tillbaka tydligt:
“Ja, jag kommer med sanningen.”

När jag frågade vilken sanning han ville berätta blev känslan plötsligt mycket starkare.

“Vi var här först.”
“Odlade, vår mark.”
“Inte kyrkans.”

Han visade mig platsen där de hade bott och brukat jorden, genom att peka mot baksidan av nuvarande prästgård ner mot skogsslänten. Känslan var tydlig: människor hade levt sina liv här långt innan prästgården byggdes.

När vi frågade efter ett årtal gled pekaren långsamt fram över brädet:
"1867."

Det som berörde mig extra mycket var att Borgvattnets prästgård faktiskt uppfördes först år 1876. När jag senare pratade med en person med mycket god kunskap i området fick jag veta att släktnamnet Ivarsson faktiskt funnits där uppe, och att den sista personen med namnet gick bort så sent som år 2005. Familjen hade högst troligt brukat mark och levt som bönder där långt tillbaka i tiden.

Då gick det en kall känsla genom mig. För plötsligt fick orden från Ouija-boardet en helt annan tyngd:
“Vi var här först.”

Känslan jag fick av andekontaktens närvaro var inte att han kom igenom som en skrämmande demon, utan som en jordnära energi, en själ fylld av sorg och bitterhet över 160 år gammal orättvisa som historieskrivningen har glömt. Och nu när ingen Ivarsson fanns kvar i jordelivet, behövde andevärlden kliva fram och påminna oss om sanningen. För nu får vi föra vidare sanningen om nybyggarna, bönderna och folket som kom till denna plats först, och som drevs därifrån av kyrkan för att bygga bla prästgården. Jag fylldes av en stor ödmjuk respekt att fått kontakt med Hans Ivarsson och den information hade ville upplysa oss om.

Men för att förstå hur vi hamnade vid det där Ouija-boardet, och hur den glömda sanningen till slut fick en röst, måste vi ta det från början. Vägen hit var nämligen allt annat än rak och enkel...

───── ❖ ─────

Resan mot ingenstans – när tekniken tappade förståndet

Jag reste med fem andra mediala och andligt intresserade i en hyrd minibuss från Stockholm. Här på bilden stannar vi för en bensträckare. Glada och förväntansfulla.

───── ❖ ─────

Vi var ett sammansvetsat, seriöst team på väg mot Jämtlands djupa skogar. Allt flöt på bra, men när det var ungefär en mil kvar förändrades allt.

Vi svängde av och befann oss plötsligt på slingrande grusvägar, som delvis var genom stora kalhyggen och ibland helt obebodd tät skog med många små grusvägar som avstickare. Men varför lämnade vi plötsligt asfaltsvägarna, det var ju en hel mil kvar, var det rätt väg det här? Bor folk mitt ute i ingenting? Det var då vår GPS började leva sitt eget liv. Plötsligt hördes rösten: "Sväng vänster". Men på skärmen visade pilen att jag skulle svänga höger. Hur skulle GPS:en ha det?

Vi gick på magkänslan och valde vänster. Efter bara en knapp kilometer hände exakt samma sak igen. Rösten och kartan var i totalt krig och uppgav helt olika riktningar. Och vi fick åter gå på magkänslan. Efter någon kilometer samma sak igen. Det slutade med att vi körde i cirklar mitt ute i vildmarken och kom tillbaka till ruta ett.
Lika plötsligt som förvirringen började, upphörde den. GPS-en bara hoppade igång och visade rätt. Den sista milen genom denna terräng av smala grusvägar tog nästan en hel timme extra. Men vi satt alla i bilen med en pirrande känsla – platsens energier hade redan testat oss, förberett oss på att lämna logiken och hälsat oss välkomna.

───── ❖ ─────

Chocken vid tröskeln

Vår fysiska reaktion när vi klev över tröskeln till Borgvattnets prästgård var omedelbar och svår att förklara. Redan i hallen slog en kraftig känsla av yrsel emot mig. Luften blev tyngre. För mitt inre började hela huset gunga, nästan som i "Lustiga huset" på Gröna Lund. Det var en fruktansvärd känsla av åksjuka och obalans.

En i teamet blev helt blek i ansikte och tvingades sätta sig ner direkt i hallen.
”Men vad fasiken händer, det bara gungar, jag blir så jädrans illamående”, sa han.

Själv försökte jag ta mig vidare in mot salen rakt fram från hallen och till de mindre angränsande rummen, men energin kändes så stark att jag flera gånger fick hålla mig i möblerna för att kunna gå ordentligt och ta mig framåt. Det var som om kroppen inte riktigt ville lyda. Till slut behövde jag gå ut och hämta luft och samla mig innan jag kunde fortsätta.

Det mest märkliga var att känslan inte upplevdes som demonisk eller ond. Under dygnet började jag istället känna något helt annat i huset — en tung närvaro av mänskliga öden, sorg, oro och hårt arbete som på något sätt verkade sitta kvar i väggarna.

───── ❖ ─────

Den avlägsna platsen Borgvattnet

Låt mig beskriva platsen. För att komma till Borgvattnet färdas man en mil genom skog och över kalhyggen på slingrande grusvägar från närmaste samhälle, som för vår del vart Hammarstrand. I den lilla byn bor bara drygt 50 personer. En kilometer därifrån, omgiven av skog, ligger själva prästgården. Precis intill den finns en gammal kyrkogård som nu är fullbelagd – inga fler får begravas där. Några ytterligare hundra meter bort ligger Borgvattnets vandrarhem, en före detta arbetarbostad från tidigt 1900-tal, till dem som arbetade i området då.

Den här prästgården är verkligen avsides. När skymningen faller, står man där med kyrkogården intill, och det skapar en påtaglig känsla. Man kan inte undgå att tänka att det finns fler själar runt omkring än bara de levande (vi som är där just då). Det är verkligen en plats där historiens ekon smyger sig på.

───── ❖ ─────

När den paranormala utrustningen gick "bananas"

Under kvällen och natten placerade vi ut utrustningen vi hyrt från LaxTon och de vi själva hade med oss, både på undervåningen och på övervåningen. Och aktiviteten vart total. Vi hörde dörrar stängas, tydliga fotsteg som passerade och de olika instrumenten larmade om starka energiers närvaro på olika platser på den gamla prästgården.

Här aktiveras PRS-enheten (även kallad Rem-Pod), den skapar ett litet elekromagnetiskt fält runt om antennen och reagerar när något/någon kommer riktigt, riktigt nära, bryter fältet eller påverkar sensorn med sin energi. När den aktiveras tänds lamporna, ibland någon enstaka lampa men ibland alla lampor runt om i ett färgsprakande energispel, vilket vi fick uppleva flertal gånger på olika paltser i huset.

Vi ställde en PRS-enhet på trappräcket och satte oss i soffgruppen längre bort, så vi kunde omöjligt själva starta den.

Strax bredvid oss var dörren till vinden. Vi hade tidigare under kvällen fått signal där inne på vår utrustning. Och vi kände en märklig känsla av något/någon som upplevdes lite diffus. Det gav en känsla först av lugn sen lite oberäkneligt som om någon vill leka kurragömma. Och sen blev det bara stilla, allt avtog igen.

På vinden sägs, att en pojke vid namn Walter brukar finnas. Vi bad då den energin (Walter eller den som var där) komma ut till oss och få PRS-enheten på trappräcket att aktiveras, så vi visste att han var kvar. Och då hände det här på bilden här ovan, det blev som ett starkt ljusspel. Vi fick bekräftelse - Walter, eller den energin var där!

───── ❖ ─────

I alla de olika rummet var luften, känslan och energierna olika. Vi började helt ärligt undra om vi skulle kunna sova någonting under natten. I det som vi kallade "korsrummet" pga av alla kors på väggarna och tunga energier (men det heter Kammaren), larmade PMA-mätaren på tröskeln intensivt.

Exempelvis när vi hade varit ute en stund för frisk luft, och samtidigt passade på att göra ett nattligt besök på kyrkogården. Vi kände in energier där, det kändes mestadels lungt så vi gick tillbaka in i prästgården. Direkt när vi öppnade ytterdörren såg vi ljuset och hörde ljudet. Någon/något hade varit i Kammaren och PMA-enheten larmade för fullt! Så jädrans obehagligt och plötsligt stod vi mitt i händelsernas centrum. Men vem var där?

Vi försökte få kontakt med den energi som var närvarande men fick inga svar. Jag kände däremot att detta var en stark energi som tillhörde själva prästgården och inte området runt om. Bara vetskapen om att vi nu även hade sällskap av någon i rummet gav oss obehag. För vi visste inte vem eller varför, bara att energin i rummet förändades från lättsam till tung. det här var inte ett barn, utan en kraftfullare energi.

Vi var nu helt säkra på att energierna som rörde sig i huset var knutna dit. Men även om de var tunga så var de inte demoner, utan olyckliga själar med olika tragiska öden. Platsbundna energier. Som inte ville släppa taget och gå mot ljuset. Utan snarare påminna oss om deras liv på prästgården och de känslor och energier som spåren lämnat.

Även ute i det röda huset, servicehuset på gården var närvaron tydlig med tunga steg som gick upp för brotrappen, genom hallen in i köket. Men ingen syntes till.

Ja det var så mycket som hände i flera av rummet under vår vistelse där. Här rekommenderar jag att läsa på hemsidan om borgvattnets prästgård, om vardera rums tragiska historier, för de är helt otroligt vad mycket som har hänt här genom alla dessa år. Jag länkar dit, längre ner på sidan, så du kan läsa klart här först i lugn och ro. Så kan du kika där sen för mycket bra kompletterande information om alla hemskheter som hänt på denna plats.

Men mest aktivitet kände vi ändå av i entréhallen, trappan, Expeditionen, stora salen på nedanvåningen, Kammaren ("korsrummet") och på övervåningen precis vid trappan, även inne på vinden och i Blå rummet!

───── ❖ ─────

Till slut, var jag helt slut.

Klockan var väldigt sent. Så jag la mig för att sova i den gamla Expeditionen direkt till höger ifrån hallen. Det skulle visa sig bli en natt i andlig kyla. Trots sovsäck, filtar och att jag tog på mig alla kläder inkl ytterkläder som jag packat med mig så låg jag ändå och verkligen huttrade under de tre timmar jag hade tänkt att sova lite. Men PMA-mätaren i rummet och PRS:en på tröskeln gick helt "bananas", det blinkade och larmade så till den grad att jag till slut bad "dem" sluta och låta oss vila. Jag vågade inte blunda, för närvaron var tydlig.

Dagen hade varit väldigt innehållsrik och energikrävande så jag kände att lite vila var behövligt - om det bara blev lugnt. De andra i teamet hade gått till sina rum, där de försökte vila också. Det var väl just det som triggade energierna i huset ännu mer. Jag satte i öronpropparna jag hade i necessären och blundade.

Men nej då, då kom två kuddar farandes ner i huvudet på en i teamet som också låg i en säng här inne på Expeditionen. Han flög upp och skrek, så rädd blev han.

Vi var helt överens som att kylan var märkligt påtaglig i rummet, inte ute i hallen eller i de andra rummen i huset. Det var tydligt, vi var inte själva i rummet - här var någon annan själslig närvaro som ville göra sig uppmärksam. Men vi var tydliga med att vi skulle ligga kvar på Expeditionen, så oss kunde "han" inte skrämma mer. Vi sa "han" för det kändes stort och dominant. Kan eventuellt ha varit en prästerna, för de finns grymma historier om dem. Prästen Per Hedlund och hans fru Märta Hedlund är ett av de par som lämnat väldigt starka energiminnen på prästgården.

Vi valde nu att tydligt och bestämt uppmana "han" att lämna rummet, och låta oss alla i huset få lite vila. Vi valde vid det här läget även att stänga av all paranormal utrustning, för att istället få möjlighet att bara "lyssna på huset".

Det blev som att trycka på en osynlig på/av-knapp. Den tystnaden som uppstod var märkligt tyst, inte ett enda knarr, inte ett ljud från den gamla prästgården hördes. Så tyst är inget hus tänkte jag, och knappast ett hus som är flera hundra år gammalt. Det blev helt knäpptyst. Så den tystnaden som uppstod kändes inte heller naturlig. Att uppleva en anmärkningsvärd tystnad var jag helt oförberedd på. Var tog alla vägen - kom jag på mig själv att tänka.

───── ❖ ─────

Vi hade ju låst om oss - vem öppnade?

På morgonen väntade en ny fysisk hälsning. Vi hade låst ytterdörren noggrant kvällen innan. När jag gick ut i hallen på morgonen var dörren fortfarande helt stängd (vilket bevisar att kylan på Expeditionen inte var vanligt drag) – men låset var helt uppvridet. Ytterdörren var olåst och gled lätt upp när jag rörde vid den. De som var själsligt där, hade nu även påvisat sin förmåga att bestämma vad som skulle vara eller inte vara.

───── ❖ ─────

Kontrasten vid hemresan

Det mest anmärkningsvärda? Ja det är svårt att välja bland alla upplevelser. Jag har inte nämt alla upplevelser för det skulle bli alldeles för mycket text för att få kallas blogg 😉 men jag måste ändå nämna, att när dygnet var över och vi rullade hemåt, fungerade GPS:en helt felfritt hela vägen. Det fanns inget tekniskt glapp eller dålig mottagning. Den elektroniska förvirringen existerade bara under den där timmen när vi var på väg in i Borgvattnets energifält – som om platsen krävde att vi skulle gå vilse i den fysiska världen för att bli redo att hitta rätt i den andliga.

Vi åkte från Borgvattnet med en djup tacksamhet. Men även viss förvirring, hade vi just upplevt allt detta tillsammans - helt otroligt! Borgvattnet är inte en plats för billiga skrämseleffekter – det är en plats där historiens glömda själar fortfarande viskar om sina liv.

Läs mer här - länk till Borgvattnets Prästgård

Har DU varit med om något liknande - i Borgvattnet eller någon annanstans i Sverige eller utomlands? Dela gärna med dig!

Tack till dig, du nyfikna själ (som jag själv), som läst mina ord om vistelsen på Borgvattnets prästgård i maj 2026. Här nedan har jag lagt till några fler bilder tagna från Borgvattens Prästgård och miljön runt om.

───── ❖ ─────

Fortsätt vara nyfiken på livet och vad som lett oss hit, där vi är idag. Allt gott till dig! 🙏💜

───── ❖ ─────

Vänligen Jannica på Ena Änglarum Klicka här och du kommer till förstasidan på Ena Änglarum

#borgvattnet #prästgården #prastgarden #andligt #närvaro #narvaro #laxton #upplevelse