Vad händer när vi slutar söka?❤️🌿

Under min semester nu i sommar har jag gjort en resa som jag länge hade tänkt på att göra. Jag sökte en början men känslan blev helt annorlunda. Det blev en resa långt tillbaka som ledde tankarna till framtiden.

🌾 Genom släktforskningen har jag fått följa min mormors släkt bakåt i tiden, och till slut hamnade jag i Ekeberga socken i Småland. Där föddes min mormors farfar, Per Ludvig Pålman år 1830, alltså snudd på 200 år sedan.

Han levde ett hårt torparliv som på många sätt skiljer sig från våra liv idag. Och som ung gick han i lära för att själv en dag bli en erkänd garvare – ett viktigt yrke på den tiden, där man förädlade skinn och läder. Mitt i livet flyttade han upp till vackra Hälsingland, troligtvis med anledning av jobbet, för att bli en mästare.

Resten är historia som man brukar säga, och två hundra år senare vill jag sluta cirkeln på något vis. Jag ville åka dit där allt en gång började för min ättling. Inte för att hitta några svar. Inte för att söka något övernaturligt.

Jag ville bara få stå på samma plats där han en gång hade gått. Troligtvis gå på samma kyrktrappa i Ekeberga socken, då kyrkan fortfarande är samma som när han föddes där. Kanske se samma landskap som han såg som barn.

På vägen dit stannade jag vid en äng och plockade några enkla vildblommor. Jag satte dem i minneslunden vid kyrkan och skrev några rader i kyrkans gästbok. Det var mitt sätt att visa vördnad och tacksamhet för en människa som levde för nästan tvåhundra år sedan, och vars liv – genom generation efter generation – till slut ledde fram till mitt liv där jag idag lever i en annan del av landet.

🕊️ Jag satt en ganska lång stund i stillhet på bänken i minneslunden.

Det var en strålande vacker dag. Jag var helt själv på kyrkogåren så långt jag kunde se där ifrån. Och jag började prata till Per Ludvig, berättade om vår familj och livet som kommit efter han. Allt var så harmoniskt och fint. Jag frågade om han skulle han vilja berätta någonting för mig. Försiktigt bad jag om ett tecken om han lyssnade, om hans själ på någonvis var närvarande.

Jag ser då en liten vit fjäril svärma runt den lilla blombuketten jag satt i vasen, för att sedan flyga rakt emot mitt bröst innan den försvann. Jag tog direkt emot den vita fjärilen som ett tecken. Jag blev väldigt varm i bröstet och kände en otroligt djup tacksamhet inom mig och små tårar började sakta trilla ner på min kind. Oj vilken fin stund, den kunde inte blivit mer perfekt på något vis.

Och då kom en tanke som jag inte alls hade väntat mig. Tänk om han inte alls finns "här". Tänk om hans själ redan har återvänt till jordelivet. Och kanske vi redan mötts i detta liv. Det ger en svindlande och samtidigt kärleksfullt fin känsla som fyller min kropp. Och jag förstår i samma stund att det är precis det Per Ludvig vill berätta för mig, att själen överlever och att han återgått till jordelivet.

För mig som tror på själens fortsatta resa är det egentligen inte en märklig tanke. Tvärtom. Om vi lever flera liv, då betyder det ju också att de människor vi en gång älskat, levt tillsammans med eller varit släkt med kanske redan finns mitt ibland oss igen.

Tack Per Ludvig för din närvaro idag, för vår fina stund tillsammans i minneslunden och framför allt din ödmjuka påminnelse om själens överlevnad. Har jag kanske levt här i Ekeberga för 200 år sedan tillsammans med Per Ludvig? Är det därför det känns så rätt att vara här?

Ja frågorna börjar komma inom mig. Men framför allt påminnelsen om våra själars möjlighet om återkomst till jordeliv kan göra att vi möts igen, men kanske inte just här i Ekeberga.

Jag satt där för att hedra mitt förflutna. Men jag åkte därifrån med tankar om livet här och nu och framtiden.

✨ Det fick mig att tänka på några människor som jag mött genom livet, sådana möten som fastnar inom en för alltid.

Har du någon gång träffat en människa och direkt känt att ni redan känner varandra? Inte bara att ni kommer bra överens. Utan att det finns en märklig igenkänning. Som om samtalet bara fortsätter där det en gång slutade.

🏡 För många år sedan, när jag var i 35-årsåldern skulle jag sälja mitt radhus och plötsligt uppstod ett helt oväntat, men inom mig ett djupt förankrat möte.

Jag hade ingen mäklare inför försäljningen utan valde att visa huset själv för intressenter som hörde av sig.

Så var dags för visning, huset var städat och jag hade förberett några prospekt att lämna till de som kom. Det ringde på dörren, lite pirrig men glad gick jag för att öppna.

När jag öppnat dörren hände något märkligt. Utanför stod en man tillsammans med sina två barn som ville komma in på visningen. Vi blev båda helt tysta en kort sekund. Vi bara tittade förvånande på varandra, men jag fann mig och välkomnade dem in.

En enormt innerlig och varm energi fyllde rummet och hela mig. Det är svårt att beskriva, men det var en riktigt fin och omhändertagande känsla som sköljde över mig, att äntligen få träffa denna person (igen?).

Direkt var jag övertygad om att vi mötts i något annat sammanhang. Han verkade tänka precis samma sak.

Under visningen av huset försökte vi båda förstå var vi kunde ha träffats tidigare. Men när han berättat att han bott större delen av sitt liv i andra delar av världen och i sitt vuxna liv arbetat i Afrika under många år, förstod vi att vi kunde inte känna varandra.

Husvisningen var snabbt klar. Men vi fortsatte ändå prata om hur vi kunde känna så tydligt att vi kände varandra. Men vi insåg att vi hade aldrig mötts tidigare i det här livet.

Innan han skulle gå var vi i köket och han skrev sina kontaktuppgifter på en lapp. Så tittade han upp på mig och sa:

"Vi har verkligen träffats förut, eller hur?"

Jag log.

"Ja... det känns verkligen så."

När vi sedan tog varandra i handen för att säga hej då var känslan nästan överväldigande. Han verkade inte riktigt vilja släppa min hand. Han skojar samtidigt lite med sina barn som nu står redo i hallen för att gå, men ändå tittar han mig rakt in i ögonen och säger:

"Då var det kanske i ett tidigare liv?"

Jag hade utan problem kunnat krama om honom just där och då. Men självklart fick jag hålla mina känslor inom mig. Men mötet var så starkt och efteråt var jag på något konstigt vis, så tacksam över att nu veta att allt var bra med han.

Han köpte aldrig huset. Vi hördes aldrig mer. Ändå har jag aldrig glömt det mötet.

För mig blev det en påminnelse om att vissa människor kanske inte kommer in i våra liv för att stanna. Kanske möts vi bara en kort stund för att påminna varandra om något som våra själar redan vet.

🤍 Kan jag bevisa att vi levt ett tidigare liv tillsammans?

Nej. Och det behöver jag faktiskt inte heller.

För mig handlar det inte om bevis, utan om intuition. Min själs minnen. Om platser som känns märkligt bekanta. Om människor vars ögon känns som om jag sett dem tidigare. Om möten som lämnar avtryck långt efter att de tagit slut.

Jag vet att många ser annorlunda på detta, och det respekterar jag fullt ut.

Men för mig har livet bjudit på tillräckligt många sådana upplevelser för att jag inte längre tvivlar på att själen är större än ett enda liv.

Kanske är det därför resan till Ekeberga berörde mig så djupt. Jag åkte dit för att hedra en anfader.

Men när jag lämnade kyrkan kändes det nästan som om jag fått en gåva tillbaka. Inte ett svar. Inte ett bevis. Bara en stilla påminnelse om hur märkligt sammanflätade våra liv kan vara.

Och kanske...

om vi någon gång möts igen, i det här livet eller i ett annat, så känner våra själar igen varandra långt innan våra namn gör det.

🌻 Nu väntar också ett nytt kapitel för Ena Änglarum.

I slutet av augusti kommer hemsidan och kursportalen att stängas ner, medan den genomgår en förändring. Därför blir det också en paus från bloggen. Jag vet ännu inte när nästa inlägg kommer eller i vilken form Ena Änglarum kommer tillbaka, men när tiden känns rätt hoppas jag få hälsa dig välkommen igen.

Tills dess vill jag tacka dig för att du har följt mina skrivna tankar, mina berättelser och min resa genom åren. Det känns så fint, att just våra vägar mötts genom Ena Änglarum, och kanske har de mötts många gånger förr i tidigare liv (spännande tanke eller hur).

Med dom orden sagt, önskar jag dig många fina stunder av stillhet, nyfikenhet och tillit till din egen inre vägledning.

Ta hand om dig – och om de människor som på något märkligt sätt känns som om de alltid har funnits i ditt liv. För vad händer inom dig när du slutar söka, kanske finns allt fortfarande runt om dig, bara i ny form och ny energi. Tänkvärt. ❤️

Stort och hjärtligt tack för mig, vi möts igen! 🙏✨💜

Jannica Pålman, din själsliga vän på Ena Änglarum.